onsdag 11 november 2009

Dagens mantra:

Det är INTE fult att försova sig!
Inte ens att göra det i två timmar!

Så har det hänt igen....vi försov oss kraftigt.

Vaknade en och en halv timme för sent. Ja, faktiskt precis lagom till ungarnas första lektion i skolan. Extremt pinsamt. Ringa, yrvaken och bekänna detta. Igen.


Extremt pinsamt kommer det även att bli i morgon bitti, att gå ut och möta skoltaxichaffören, som denna morgon förgäves stått och väntat utanför vårt nedsläckta hus. Vad ska han tänka?

Det är andra gången denna termin.


För att vara jag, så är det en enorm uppryckning! Men det vet ju inte skoltaxichaffören...vi har ju bara haft skoltaxi denna termin. Innan skjutsade jag själv ungarna, med en nästan daglig kraftig försening.


Bevare mig väl, jag vill inte framstå som en slarvig morsa inför skoltaxichaffören!


För det är jag inte. Inte EGENTLIGEN!

Det kan inte vara många på planeten som är så noggranna och planerande som jag!


Jag skriver listor, klockar tid och lägger in allt, precis allt i min mobils påminnelsefunktion.

Jag har tre väckarklockor!

Jag har tränat på tidspassning i större delen av mitt vuxna liv.

Ja, ända sedan jag insåg att jag inte är en klant utan faktiskt har OVANLIGT svårt att organisera min tid.


Sedan jag fick diagnoserna Asperger/ADD har jag VERKLIGEN legat i hårdträning!

Jag vet att jag har svårt med tid och alltså ger jag järnet för att inte felberäkna den, inberäknat att inte försova mig............*suck*............


Fort, fort! Upp ur sängarna! Fram med frukosten! Sudda bort kuddstrecken från kinden! Förbanna boken som jag inte kunde släppa i natt! Anklaga maken för att han inte ens hört sin egen (den fjärde!) väckarklocka! Piska upp ångesten över skoltaxichaffören! Ska jag köpa en chokladask åt honom för att blidka honom? Nej, det kanske verkar skumt? Säga förlåt?


Hur gör andra? Skyller på elfel, och att inga klockor ringde? Skyller på taxibolaget : "Vi HADE ju bokat av taxin!" ? Nähä, jaha, jaså, det är ingen annan som försover sig så här?


Att förklara för honom att jag har Asperger skulle förmodligen vara förödande.

Då skulle han kanske se mig som en enda stor diagnos.

Han skulle kanske läsa in allt jag framöver gör som ett tecken på Asperger.

Om jag plockar upp en trädgårdsspade i förbifarten kanske han tror att jag har kontrollbehov, om jag hälsar på samma sätt två dagar i rad kanske han tror att jag har katatoniskt tal och tvångstankar. I värsta fall kanske han tror att jag är en överdiagnostiserad lat hemmafru som lever på hans skattepengar. Om jag inte samtidigt berättar för honom att jag är långtidssjukskriven på grund av utbrändhet, som jag blev på grund av...Nej, det funkar inte.

Att börja berätta sina memoarer för skoltaxichaffören skulle verka suspekt.


Jag vill ha kvar min goda relation till skoltaxichaffören.

Jag får improvisera i morgon. Vara inställd på att helt enkelt skoja till det lite om hur OTROLIGT det var att vi försov oss IGEN!
Det gäller att verka normal!